Tillbaka från sommaren, tillbaka från Way Out West och tillbaka till källaren. Vad passar då bättre än att vältra sig i lite smäktande melankoli från en Göteborgstjej? Om Moto Boy fick tankarna att vandra iväg mot Rufus Wainwright så kan jag inte låta bli att tänka på hans syster Martha Wainwright när jag hör Anna von Hausswolff. Anna släppte sitt debutalbum, Singing From the Grave, 5 maj i år men det var redan förra sommaren i Annedalskyrkan under Way Out West 2009 som hennes karriär tog fart. I år var hon tillbaka till festivalen och nu på en av de större scenerna, för Anna har hittat sin publik och hennes sköra men samtidigt så kraftfulla röst har en förmåga att leta sig in i folks hjärtan. Det var i alla fall vad jag läste ur recensionerna från spelningen. Själv var jag och åt för att ladda upp inför Håkans magiska spelning en timme efteråt. Det är inget jag ångrar, även om det nog kan ha varit en smäktande spelning. Annas röst sticker lite i mina öron till en början. På skivan hör man hennes inandningar och jag tror ofta att rösten är nära att spricka. Men när man väl har accepterat det är det här en skiva med ett gäng riktigt bra låtar. Bäst gillar jag ”Lost At Sea”. Här tar det lite mer fart och är det kanske för att rösten omsluts av lite hårdare komp som jag faller för den. Men jag dras också med i låtens många svängningar. Det här är ingen skiva jag kan luta mig tillbaka i soffan och njuta av, den är alldeles för sprättig, men en skiva att ha i bilen att lyssna på till vackra landskap är nog inte helt fel ändå.
onsdag 18 augusti 2010
Mat viktigare än Hausswolff
Tillbaka från sommaren, tillbaka från Way Out West och tillbaka till källaren. Vad passar då bättre än att vältra sig i lite smäktande melankoli från en Göteborgstjej? Om Moto Boy fick tankarna att vandra iväg mot Rufus Wainwright så kan jag inte låta bli att tänka på hans syster Martha Wainwright när jag hör Anna von Hausswolff. Anna släppte sitt debutalbum, Singing From the Grave, 5 maj i år men det var redan förra sommaren i Annedalskyrkan under Way Out West 2009 som hennes karriär tog fart. I år var hon tillbaka till festivalen och nu på en av de större scenerna, för Anna har hittat sin publik och hennes sköra men samtidigt så kraftfulla röst har en förmåga att leta sig in i folks hjärtan. Det var i alla fall vad jag läste ur recensionerna från spelningen. Själv var jag och åt för att ladda upp inför Håkans magiska spelning en timme efteråt. Det är inget jag ångrar, även om det nog kan ha varit en smäktande spelning. Annas röst sticker lite i mina öron till en början. På skivan hör man hennes inandningar och jag tror ofta att rösten är nära att spricka. Men när man väl har accepterat det är det här en skiva med ett gäng riktigt bra låtar. Bäst gillar jag ”Lost At Sea”. Här tar det lite mer fart och är det kanske för att rösten omsluts av lite hårdare komp som jag faller för den. Men jag dras också med i låtens många svängningar. Det här är ingen skiva jag kan luta mig tillbaka i soffan och njuta av, den är alldeles för sprättig, men en skiva att ha i bilen att lyssna på till vackra landskap är nog inte helt fel ändå.
torsdag 5 augusti 2010
Några nyheter i bibliotekets skivsamling
Tom Petty, Mojo 
Robyn, Body talk pt. 1
Salem Al Fakir, Ignore this 
The Ark, In full regalia 
Finns skivorna inne? Klicka på artisten så kommer du till bibliotekets katalog.
Prenumerera på:
Kommentarer (Atom)