Den amerikanska duon She & Him har vi skrivit om tidigare på bloggen. Nu har de gett ut ett album med sina tolkningar av 12 välkända julstandards som till exempel Rockin´ Around the Christmas Tree och The Christmas Song.
She & Him består av skådespelerskan Zooey Deschanel och gitarristen M Ward och detta är deras tredje album. Flera av sångerna skrevs på 40- och 50-talen och har getts ut på skiva med bland annat Nat King Cole, Dean Martin, Bing Crosby och The Beach Boys.
Duon fortsätter i samma retrostil som de blivit kända för. Soundet, liksom skivans omslag, har klar 60-talsprägel. Zooey Deschanel sjunger till M Wards gitarrspel. Musiken är lågmäld och svänger mellan pop och soul. Det är vackert och stämningsfullt.
Än är julen inte slut. Lyssna på A Very She & Him Christmas nerkrupen i varm filt medan vinden viner utanför!
Finns skivan att låna? Klicka här!
Svante Thuresson har döpt sin första julskiva till En cool jul. Den är lite av en uppföljare till höstens skiva Regionala nyheter: Stockholmsdelen med tolkningar av moderna stockholmslåtar.
En cool jul är fylld av svensk soul, lite jazz, stämningar och eftertanke. All bjällerklang är bannlyst. Det är inte de vanliga julsångerna som vi har hört i dussintals versioner. Svante sjunger jullåtar av samtida svenska låtskrivare som Mauro Scocco, Ulf Lundell, Plura, Niclas Frisk och Andreas Mattsson. Till exempel Snart kommer änglarna att landa och Julkort från New York. Några klassiker har dock fått plats, som I juletidens timma – en svensk version av Have Yourself a Merry Little Christmas.
Det är njutbart och Svante Thuresson sjunger lika bra som alltid. Trots sin titel är En cool jul är en skiva som du kan lyssna till året om!
Till varje jul ges det ut nya julskivor. Ofta är det samlingsalbum med olika artister som sjungit in kända julsånger. Ny för det här året är trippelcd:n Från oss alla till er alla, som innehåller 67 låtar med svenska artister. Det är både nyskrivna julsånger och klassiska jullåtar. Bland klassikerna hittar du flera av de låtar som hör varje jul till, de där som man bara måste höra! Som exempelvis Just D´s Nu är det jul igen, Tommy Körbergs O Helga Natt och Adolphson & Falks Mer Jul. Andra artister med kända julsånger är Agnetha Fältskog, E.M.D., Jill Johnson, Jerry Williams, Måns Zelmerlöw och Nanne Grönwall.
Bland de artister som bidrar med helt nyskrivna julsånger hittar du Pernilla Wahlgren, Velvet, Magnus Carlsson, Lili & Susie, Towa Carson, Gunilla Backman, Ann-Louise Hanson, Jan Johansen, Cecilia Vennersten, Ankie Bagger, Linda Pritchard och Suzzie Tapper.
Melissa Horn fick sitt stora genombrott 2009 med sitt andra album Säg ingenting till mig, som sålde guld och blev grammisnominerad.
I september kom hennes tredje, av många efterlängtade album, Innan jag kände dig. Den känns som en riktig höstplatta, som gjord för att lyssna till i mörkret och regnet. De sorgliga texterna liknar dagboksanteckningar och handlar om relationer och uppbrott. Det är inga lyckliga förhållanden som skildras i sångerna, det handlar om att lämna eller bli lämnad. Melissa Horn har en mjuk framtoning och musiken är lågmäld och vemodig, väl förankrad i den svenska vistraditionen. Hennes väna röst har ett litet darr, det hörs att hon är dotter till Maritza Horn.
Om du tycker om Lars Winnerbäck, kommer du säkert att även vilja lyssna till Melissa Horn.
Min favorit på albumet är Jag saknar dig mindre och mindre.
En god vän beskrev Feists nya skiva Metals med orden "kan-inte-leva-utan-bra". Leslie Feist är en kanadensisk singer/songwriter. Hon slog igenom 2007 med sitt tredje album The Remainder, som innehöll hitlåten 1, 2, 3, 4.
Feist började sin karriär med att sjunga i ett punkband och flera kritiker menar att hon nu mentalt gått tillbaka till sina punkrötter. De trallvänliga poplåtarna finns inte längre med. Albumet Metals är inspelat i en lada vid havet i Big Sur i USA tillsammans med bland annat en stråkkvartett. Det märks på musiken som präglas av lugn och vemod. En känsla av höst smyger sig in när man lyssnar på balladerna. Men det finns också svepande rytmer och inslag av blues och folkmusik. Leslie Feist har en underbar röst som för tankarna till Kate Bush. Metals är en skiva som kräver tid, ge den det och du får utdelning!
Sahara Hotnights är tillbaka. Det självbetitlade albumet Sahara Hotnights är gruppens sjätte sedan genombrottet 1999. Musiken är poppigare och melodiösare än tidigare och producenten Jari Haapalainen har gett den ett luftigt sound. Maria Andersson är fortfarande leadsinger och backas upp av snygg körsång. Sahara Hotnights är en skiva som växer ju mer man lyssnar på den. Influenser finns både från Phil Spector och 80-talsrock. Balladen Lookalike låter som om den vore skriven för Bonnie Tyler.
Till mina favoriter hör den drömska Little black sorrow och Wanted you/What is gone med sina vackra harmonier.
Plattan har fått mycket beröm för omslaget, ett av årets snyggaste, framtaget i samarbete med fotografen Jens Assur.
Mauro Scoccos nya album är efterlängtat. Det har fått titeln Musik för nyskilda, men det betyder inte att det här är en deppig skilsmässoplatta även om han sjunger om uppbrott och längtan till det som varit. En vän till Scocco som jobbade i en skivaffär myntade uttrycket. Det står för en viss typ av kunder som söker en viss typ av musik, i regel kvinnor i 30–40-årsåldern.
Den röda tråden är kärlek och nostalgi. Musikaliskt spretar det mellan olika genrer. Adrenalin påminner mycket om Ratata medan Bröllop på havets botten låter som något Ulf Lundell kunde ha skrivit. Dåligt väder är en countryballad.
Skivans första och sista spår är samma sång, men i olika utföranden. Först spelas den i av avskalad akustisk version, sist med orkester. Den heter Jag saknar oss och är en vemodig ballad. Det är i mitt tycke skivans vackraste sång, fylld av sentimentalitet och minnen från förr: ”Visst var det vackert/nätterna på Ljusterö/Du hoppade från bryggan/I min Rolling Stones t-shirt.”
Jag tycker att den första versionen är bäst, här under kan du lyssna på den andra versionen med fler instrument.
Ibland är det spännande att göra nya musikaliska bekantskaper!
Amerikanska bandet Bon Iver hade jag aldrig hört talas om, trots att de gjorde en bejublad debut för fyra år sedan med plattan "For Emma, forever ago".
Gruppens stora profil är Justin Vernon som både skriver all musik, och också sjunger med sin karaktäristiska falsettröst.
Den nya plattan med samma namn som gruppen, "Bon Iver", bjuder på finstämd melankolisk musik som känns väldigt avslappnande att lyssna på.
Det är personligt och innerligt, och det hörs att bandet inspireras av den melodiska rock som var så populär på 80-talet. Här finns influenser av både Phil Collins, Steve Winwood och Prince.
Men Bon Ivers musik blir aldrig röjig och stökig, utan det är hela tiden bara lugnt och smeksamt för öronen.
Namnet Bon Iver är en lek med franskans Bon Hiver som betyder fin vinter.
Jag tycker också att detta är perfekt musik att möta hösten och mörkret med!
Varför inte passa på att lyssna när du slappar i soffan en kulen söndag eftermiddag med en bra bok och en varm kopp te?
I videon här under kan ni höra en av sångerna från den nya plattan; "Calgary":
Vill du låna skivan "Bon Iver"? Titta här om den finns att låna
Seattlegruppen Fleet Foxes gjorde en uppmärksammad och hyllad debut för tre år sedan. Deras vackra stämsång, tillsammans med flanellskjortor och helskägg, skilde dem från mängden. Förväntningarna har varit höga på uppföljaren som fått titeln Helplessness blues.
Den nya skivan lever upp till alla krav och fortsätter i den amerikanska folk- och rocktraditionen. Öppningsspåret Montezuma anger tonen. Det är samma vackra harmonier och ljuvliga stämsång, men lite vemodigare den här gången. Sångerna är också lite längre och fylligare än tidigare, The Shrine/An Argument är drygt åtta minuter. Fleet Foxes 25-årige frontman Robin Pecknold tar mer plats och skriver mer personliga texter. Det handlar om uppbrott, tvivel och skuldkänslor.
Som skivans titel anger finns influenser från blues, men jag kommer också att tänka på Simon & Garfunkel när jag hör titelspåret Helplessness blues.
Att lyssna på Fleet Foxes är terapi för stressade själar, sjunk tillbaka i fåtöljen, slappna av och njut!
Svante Thuresson tillhör Sveriges artistelit, verksam sedan 50-talet inom jazz, visa och schlager. 74 år gammal sjunger han ännu som ingen annan, mjukt och fullt av känsla.
Regionala nyheter: Stockholmsdelen är Svante Thuressons hyllning till huvudstaden som han blivit trogen sedan uppväxten i Vasastan. På skivan tolkar han låtar av yngre låtskrivare som Kent, Olle Ljungström, Eric Gadd och Bo Kaspers Orkester. Det är välkända stockholmsskildringar som älskas av många, till exempel Ulf Lundells Rom i regnet och Mauro Scoccos Sommar i Stockholm. Albumet innehåller också klassiker av Olle Adolphson. Svante Thuresson ger popsångerna sin egen prägel i varsamt jazzpoparrangemang.
Beppe Wolgers lär ha sagt att Svante Thuresson är cool som en swimmingpool. Det stämmer fortfarande.
Efter ett par års paus är Miss Li, alias Linda Carlsson, tillbaka med en ny skiva, Beats & bruises. Musikaliskt låter det annorlunda. Miss Li har lämnat den spralliga kabarépop hon blivit känd för. I låtar som Oh boy och Ba ba ba har hennes glada och energiska pianospel stått i centrum. Nu är det mörkare och tyngre, mer bas och gitarr. En anledning till förändringen är den smärtsamma ledsjukdom som drabbat henne. Texterna har blivit allvarligare och handlar om olycklig kärlek och dåliga förhållanden. Den inledande sången Devil´s taken her man handlar om kvinnomisshandel.
Musiken på Beats & bruises har inslag av soul och jazz, till exempel i Forever drunk. Influenser från 60-talet märks i I can´t get you off my mind och den melodramatiska Billy´s got a gun. Men naturligtvis spelar Miss Li fortfarande piano och man känner igen hennes tidigare sound i You could have it (so much better without me).
Den nya Miss Li är bra och växer varje gång man lyssnar på den. Det blir spännande att höra hur nästa skiva kommer att låta.
Bluesmannen Roffe Wikström är tillbaka med en ny platta, Istället för tystnad. Det är hans första studioalbum sedan 2003. Det är ingen renodlad blues-platta även om bluesen finns med i texterna och i hjärtat. Influenserna från rock och visa är som vanligt starka i hans musik, som också rymmer mycket känslor och värme. Den åtta minuter långa sången Arton nätter, nitton dagar präglas av sorgen efter Wikströms mamma. Det är en fin skildring av mammans sista dagar i livet. Wikström sjunger om hur han sitter vid dödsbädden och ser henne kämpa mot döden. Första spåret är en lyckad översättning av John Denvers countryklassiker Take me home, country roads. Bäst är duetten med Caroline af Ugglas, När vi har kommit hem. Två mycket personliga röster som matchar varandra väl sjunger vackert och innerligt. Har du lyssnat på Rolf Wikström tidigare, blir du inte besviken på Istället för tystnad!
Lykke Li Zackrisson behöver ingen närmare presentation, hon har slagit igenom stort och tillhör kritikernas favoriter. Hennes andra studioalbum som kom i våras har titeln Wounded rhymes. Det är en betydligt mörkare skiva än debuten Youth novels som kom för tre år sedan. Mycket har hänt sedan dess. Lykke Li har gått igenom smärtsamma saker och mognat. Det hörs på hennes sätt att sjunga, hennes röst är inte längre så ljus och flickaktig.
Det är tio starka låtar på albumet. Texterna handlar om olycklig kärlek, svek och längtan. Musiken är både avskalad och mäktig, starkt influerad av 60-talspop, Phil Spector och även blues. Många kritiker jämför den underbara balladen Sadness is a blessing med något som The Supremes kunde ha gjort. Unrequited love är en gripande countryballad medan hammondorgeln i Youth knows no pain för tankarna till The Doors med sitt psykedeliska sound. I follow rivers och Get some ger ett rockigare sound. Där dominerar slagverken och rytmen tar tag i lyssnaren.
Jag tycker att Wounded rhymes är en stark uppföljare. Den kommer utan tvekan att ligga högt på topplistan över 2011 års bästa skivor. Lykke Li har bevisat att hon är en artist att räkna med.
Magnus Öström var tidigare trummis i jazztrion e.s.t. Det har gått några år sedan e.s.t:s pianist Esbjörn Svensson tragiskt omkom och gruppen lades ner. Nu har Magnus Öström släppt en skiva i eget namn, Thread of life, som han skrivit, arrangerat och producerat själv. Magnus Öström förklarar albumets titel så här; ”Livets tråd är för mig energin som löper genom allt levande och håller det vid liv och också det som ger gnistan till mitt liv. Men vi måste vara medvetna om att det är en skör tråd som kan gå av vilken minut som helst…”
Thread of life innehåller suggestiv musik, intensiv, omväxlande ljus och mörk. Det är jazz med inslag av rock och soul, men också finstämda ballader. På några spår finns ordlös sång av Magnus Öström. Hela skivan präglas av vemod och en känsla av sorg. De flesta av skivans kompositioner är långa och det tog några lyssningar innan jag kom in i musiken. Men det var det värt, jag tycker mycket om Thread of life.
Allra vackrast är den finstämda Ballad for E, tillägnad Esbjörn Svensson, där basisten Dan Berglund från e.s.t. och gitarristen Pat Metheny medverkar.
Bandet som spelar med Öström består av Andreas Hourdakis, gitarr, Gustaf Karlöf, piano/klaviaturer och Thobias Gabrielson, bas.
Tom Jones har fyllt 70 år och har en lång karriär bakom sig. Nu har han spelat in Praise & blame, där han sjunger blues och gospel. Det är tolkningar av sånger tidigare framförda av bland andra John Lee Hooker, Mahalia Jackson och Bob Dylan. Genren passar Tom Jones, han är en intensiv sångare och har en perfekt röst för gospel. Det är både rockiga och lugna låtar, blues och country. Sångerna har gripande texter som handlar om tro och frälsning. Här får Tom Jones möjlighet att ge uttryck åt tankar han säger sig ha burit på länge. Låtarna är inspelade live i studion med en enkel banduppsättning. Tom Jones är i gott sällskap, tidigare har Robert Plant och Bruce Springsteen gått tillbaka till rötterna och gett skivor med klassisk blues och country. Praise & blame är så långt från "Sex bomb" och "Delilah" som man kan komma. Den visar en ny sida av Tom Jones som jag tycker om. Många kritiker anser att detta är Tom Jones bästa skiva på många år!
Anna Järvinen är en sverigefinsk kompositör, sångerska och musiker. Hennes nya soloalbum, Anna Själv Tredje, komi mars. Det är den sista skivan i en triologi. Titeln anspelar både att skivan är Annas tredje och på ett klassiskt konstmotiv som föreställer Anna, hennes dotter Maria och Marias son Jesus. Anna Järvinen har en mycket personlig stil. Hennes röst svävar omkring, skör och eterisk, hon visksjunger orden till musiken. Texterna handlar om förlorad kärlek, drömmar och hopp. Musiken är mjuk och varm, vemodig och vacker, med influenser från 70-talets vispop. I kompbandet medverkar Reine Fiske och Gustav Ejstes från bandet Dungen. Fiske spelar gitarr och Ejstes spelar bland annat orgel, flöjt och fiol. Ett av spåren på skivan, Lilla Anna, avslutas med fågelkvitter.
Efter några lyssningar på skivan är jag fast. Jag vill höra mer av Anna Järvinen.
Amos Lee är en singer/songwriter från Philadelphia. Lee var ett nytt namn för mig, men Mission Bell är hans fjärde skiva. Hans låtar har tidigare spelats i serier som House och Grey’s anatomy.
Jag tycker mycket om Amos Lees musik, som kan beskrivas som en melodiös blandning av rock, country, soul och jazz. Där finns också inslag av gospel. Resultatet är lågmäld och vacker amerikansk folkmusik. Bland dem som influerat honom brukar nämnas Stevie Wonder och James Taylor. Ett vemod präglar flera av hans sånger. En recencent kallar Lee en manlig version av Norah Jones, en liknelse som inte känns helt fel.
Willie Nelson och Lucinda Williams gästspelar på skivan och sjunger duetter med Amos Lee.
Antony and the Johnsons kommer från New York. Sångaren Antony Hegarty bildade bandet med kompisar från olika konst- och musikskolor år 2000 och de har hittills gett ut fyra album.Om du inte har upptäckt dem förut, är det hög tid nu!
Antonys särpräglade röst och pianospel lämnar ingen oberörd. Det finns en sorgsen grundton i alla sånger och Antonys sköra, men samtidigt starka, röst vibrerar av känslor. Hans texter kretsar kring sköra relationer, utsatthet och existentiella funderingar. Swanlights kom 2010. Musiken varierar mellan ballader, jazziga inslag och soul. Det är vackra arrangemang med stråkar och piano. Mitt favoritspår på skivan är Flétta, en ballad där Antony sjunger tillsammans med Björk. Deras röster passar så bra tillsammans, det är så vackert!
Greatest Hits... So Far!!! är Pinks första samlingsalbum. Pink, eller Alecia Moore som hon egentligen heter, upptäcktes 16 år gammal när hon uppträdde på en klubb i Philadelphia. Hon släppte sitt första album, Can't Take Me Home, år 2000. Hennes andra album Missundaztood kom 2001 och blev en stor succé internationellt. Pink har blivit känd för sin kaxiga attityd och rosa frisyr. Fram till idag har det blivit fem album, det sjätte är på gång. Samlingsalbumet har getts ut i tre olika utgåvor och här i Sverige säljs den brittiska utgåvan. På Greatest hits... finns bland annat Get The Party Started och Family Portrait, (från albumet Missundaztood), och So What (från albumet Funhouse). Med på skivan finns också tre nyskrivna låtar som hon spelat in tillsammans med Max Martin och Johan Shellback. Finns skivan inne? Klicka här!
Adele Laurie Blue Adkins är en ung brittisk sångerska som redan är aktuell med sitt andra album, "21". Skivan är döpt efter sångerskans ålder! Den första skivan kom för några år sedan och heter "19". Adele är för mig en helt ny bekantskap, men en mycket trevlig sådan! När jag började lyssna på "21" föll jag direkt för hennes härligt starka och mörka soulröst. Hon har jämförts med Duffy och Amy Winehouse som slog igenom ungefär samtidigt. Adele behöver dock inga jämförelser. Hon står stadigt på egna ben! Sångerna på "21" handlar om ta sig vidare efter en relation som gått i kras. Adele är arg, sorgsen och ursinnig, och det hörs verkligen i hennes röst. Hon låter så mogen, som om hon varit med om mycket som andra 21-åringar inte ännu hunnit. På plattan ryms både snabba poprökare och vemodigare soulballader. Musikjournalisten Jan Gradvall skriver i en recension att "Adeles "21" är - i bästa möjliga bemärkelse- ett av de bredaste och mest lättillgängliga album jag någonsin hört."
Jag rekommenderar denna skiva varmt till alla musikvänner! Adele har en fantastisk röst som verkligen griper tag i lyssnaren. Den passar alla som gillar bra,välgjord och lätttillgänglig pop/soul. Jag kommer i alla med stort nöje följa Adeles fortsatta musikkarriär, som jag hoppas blir lång och lyckosam.
Här nedan kan ni kolla inledningsspåret på "21", "Rolling in the deep".
Vill ni låna skivan på Arboga bibliotek? Titta här om den finns inne.
Jag är förälskad i Veronica Maggio! Hennes nya skiva har hyllats av recencenterna sedan den kom i slutet av april. Vi skyndade oss att köpa in den till biblioteket.
Satan i gatan är skriven och producerad av Veronica Maggio och Christian Walz. Medverkar som låtskrivare gör även Markus Krunegård.
Jag lyssnar på de bitterljuva texterna som handlar om stora och intensiva känslor. Hon skriver själv att "skivan är någon sorts sammanfattning av ett par ganska så underliga år. En magisk utekväll, en rastlös hemmakväll, en havererad kärleksaffär, en förlorad vän, en fest, en stad, en kväll för 30 år sedan och ännu mera kärlek som gått snett."
Veronica har inte någon stor sångröst, men den är uttrycksfull och hon sjunger bättre än tidigare. Musiken är pop med inslag av soul.
Lyssna på titelspåret Satan i gatan och balladen Snälla bli min.
Lisa Miskovsky och hennes Umeå-kör åkte ur TV4:s Körslaget förra lördagen. Men hon verkar inte deppa speciellt mycket för det. Hennes första skiva på fyra år, Violent sky, kom i januari. Lisa Miskovsky har en ny producent, Björn Yttling, och har fått ett nytt sound. Det är mörkare och mer elektroniskt. Yttling jobbar också med Lykke Li och några av låtarna på Violent sky påminner lite om Lykke Lis skivor, som till exempel första spåret This fire med sina markerade trummor. Den första singeln Lover har spelats mycket på radion.
Lisa Miskovsky spelar nästan alla instrument själv på skivan och sjunger lika bra som vanligt. Det kul att hon vågar ta steget göra något nytt!
Andreas Kleerup har skrivit låtar och producerat skivor åt bland andra Robyn och Cyndi Lauper. Nu är han aktuell med det egna bandet Me and My Army, som släppt en skiva med titeln Thank God for sending demons. Kleerup har skrivit det mesta av materialet och producerat. Den här skivan skiljer sig från den elektropop man annars förknippar med Kleerup. Gruppens musik är starkt influerad av 70-talet och amerikansk västkustrock och country. Jag kommer att tänka på band som Fleetwood Mac och Crosby, Stills, Nash & Young. Det är mycket stämsång, luftiga arrangemang och akustiska gitarrer. Låtarna på skivan hänger ihop och både det första och det sista spåret är helt akustiska. Det är vackert och ibland lite vemodigt.
Titiyo och Theodor Jensen (The Plan och Broder Daniel) lät som en spännande kombination när meddelandet om deras samarbete kom i vintras. Nu har vi fått skivan till biblioteket och jag tycker att det är en lyckad förening. Duon kallar sig Keep Company och det är också titeln på skivan. Alla sånger är skrivna av Theodor Jensen. Han sjunger tillsammans med Titiyo och deras röster matchar varandra, hans mörka, lite sträva och hennes ljusa soulröst. Musiken är avskalad och lågmäld, med akustisk gitarr och stråkar. Låtarna drar mot lite olika håll, det finns inslag av country, blues, reggae och jazz. Över några av dem vilar ett 60-talssound. Texterna handlar om stora känslor.
Det är vackert, vemodigt och lite drömlikt. Bästa spåren tycker jag är I awake och Bjorn.
Vacker stämsång i traditionell countrystil bjuder systrarna Laura och Lydia Rogers på. Deras debutskiva The Secret Sisters har precis kommit ut i SverigeSystrarna kommer från den lilla staden Muscle Shoals i nordvästra Alabama. Staden är känd för att mängder av artister varit på besök och spelat in skivor, som till exempel Aretha Franklin, Rolling Stones, Staple Singers, Paul Simon och Bob Seger. Laura och Lydia Rogers sjunger i samma tradition som Hank Williams och The Carter Family. På skivan blandar de egna låtar med countrycovers av bland annat Hank Williams. De gör också en fin version av Frank Sinatras hit Something stupid.
Countrynestorn T Bone Burnett har producerat tillsammans med Dave Cobb. Resultatet är en skiva som låter både retro och modernt.
I slutet av förra året kom Född i november, Orups första soloplatta på fyra år. Det är en efterlängtad återkomst. Enligt Hannes Grönberg i Helsingborgs Dagblad "lyckas Orup för första gången utnyttja sin ålder i stället för att dölja den och skapar på så sätt sin bästa och värdigaste skiva på mycket länge." Orup har funnit fylla 50 och skivan är fylld av bra vuxenschlager. Det är stora stråkarrangemang, pukor och trumpeter i dramatiska melodier. Texterna innehåller mycket vemod och nostalgi och Orup sjunger om att han har blivit äldre. Kompisen Johan Kinde från Lustans Lakejer är medförfattare till flera av sångtexterna, men det känns som Orups egna ord.
Och, naturligtvis, är Orup född i november! Lyssna gärna på Cigarettminut och Född i november. Finns skivan inne? Klicka här!
Den amerikanske sångaren och kompositören Billy Joel hade sin storhetstid under sent 70-tal och tidigt 80-tal. Bland hans hits kan nämnas "Just the Way You Are" och "New York State of Mind". Jag tillhörde dem som gillade Billy Joel, men jag har inte lyssnat så mycket på honom på senare år. Helen Sjöholm tycker jag också om. Därför blev jag nyfiken på hennes nya skiva Euforia, som innehåller enbart sånger av Billy Joel. Sjöholm har valt ut 11 favoriter ur Joels repertoar. Tomas Andersson Wij har översatt och tolkat sångerna, Martin Östergren och Jojje Wadenius har arrangerat och spelar på skivan. Helen Sjöholm har satt sin prägel på sångerna och slutresultatet låter mer Sjöholm än Joel. Hon har en underbar röst och ger sångerna nytt liv. Det är en finstämd platta som jag gärna lyssnar på många gånger. Bland sångerna kan nämnas All for Leyna som här fått titeln Leila, och The River of Dreams som på svenska heter Flodens botten.
Sarah Dawn Finers CD "Winterland" kom ut i handeln lagom till jul, men vi får den nu i början av mars till Arboga bibliotek.
Nu när det äntligen verkar som om vargavintern kommer släppa sitt hårda grepp om oss, och den första vårsolen faktiskt värmer riktigt ordentligt...
Kan man då lyssna på en CD full av jul och vinterstämning? Ja faktiskt!
Det är så njutbart att lyssna på Sarah Dawns fantastiska röst.
Hon gör några av de traditionella amerikanska julsångerna på den här skivan, t ex Have yourself a merry little Christmas. Sånger man hört miljontals gånger i olika versioner, men det känns inte uttjatat. Sarah gör dem bara till sina. Hon ger sig hän, jazzar loss och håret på mina armar reser sig flera gånger i ren fröjd.
Alla låtarna på skivan är inte jullåtar, men ger ändå känslan av kyla och vinter. Musik att mysa till framför brasan kanske, eller varför inte bara koppla av till efter en tuff arbetsdag!
Bra musik fungerar när som helst!
Det här är en perfekt skiva för alla som gillar lugna, sköna lite sorgsna sånger. Denna gång levereras de på ett mycket njutbart sätt av en utmärkt sångerska. Hon tar också hjälp av gästmusiker som Nisse Landgren, Louise Hoffsten och Eric Bibb. Det gör knappast saken sämre!
Vill du låna skivan? Titta här om den finns inne på biblioteket.
Tommy Körberg ger inte ut skivor så ofta. Songs for drinkers and other thinkers är hans första album i eget namn på 22 år! Han har valt ut sånger av olika artister som The Kinks, Richard Thompson, Alan Jackson, Bright Eyes, Delbert McClinton och Loudon Wainwright III. Temat för alla sånger är alkohol, därav titeln. De handlar om alkoholen mörkare nyanser som misär, svek, längtan, frustration, sorg och tröst.
Så här sade Tommy Körberg i en intervju till Aftonbladet: "-Om du blir törstig efter att ha lyssnat på den här plattan och förstått texterna, då har du problem med alkohol. Det är en reflektion över vad alkohol kan göra. Det är 12 låtar. Det är mitt 12-stegsprogram."
Tommy Körberg sjunger som alltid bra och med inlevelse. Red, red wine inleder skivan och ett av spåren, Bartender blues, medverkar Louise Hoffsten.
Björn Skifs har haft en lång rad hits under fem decennier och har gett ut flera samlingsskivor. 2004 kom Skifs hits. Det är en dubbel-cd med 40 USA-hits, svensktoppshits och melodifestivalhits från 1972 och framåt. På disc 1 ligger sångerna som har svensk text, som till exempel Michelangelo, Krama mig och Vild och vacker. Där finns också Håll mitt hjärta, som blivit en uppskattad sång på begravningar.
På disc 2 ligger sångerna med engelsk text, bland annat Hooked on a feeling, Working In The Coalmine och Hush/I´m Alive!
Om man tycker om det som Björn Skifs har gjort genom åren, är den här skivan en fullträff!
Har du hört "Gubben i lådan"? Den spelades flitigt på radion under hösten tillsammans med "Dum av dig". Låtarna finns på albumet Svart, vitt och allt däremellan av Daniel Adams-Ray. Tillsammans med Oskar Linnros utgjorde han tidigare hiphopgruppen Snook. Nu har båda haft stora framgångar med sina soloskivor. Gillade du Oskar Linnros, är chansen stor att du även gillar Daniel Adams-Ray!
Svart, vitt och allt däremellan är en konceptskiva där det första spåret Svart leder fram det sista som har titeln Vitt. Texterna är fyllda av roliga formuleringar och ordlekar, men där finns också samhällskritik. Daniel Adams-Ray är uppväxt i Nairobi och skriver om utanförskapet och rasismen han upplevde när han kom till Sverige som 14-åring.
Det svänger om Daniel Adams-Rays musik som är influerad av rock, soul, disco och afrobeat. Sista spåret Vitt för tankarna till Paul Simons Graceland, med sina mjuka afrikanska rytmer.
Gruppen Suede tillhörde mina favoriter på 90-talet. De splittrades 2003 och återförenades 2010 för några spelningar, bland annat i Stockholm.
På skivan The Best of Suede kan du höra deras bästa låtar från 1993-2002. Det är 35 spår totalt, främst hämtade från bandets tre första studioalbum: Suede, Dog Man Star och Coming Up. Disc 1 är en renodlad Greatest Hits medan disc 2 innehåller bandets personliga favoriter.
Animal Nitrate, So young och Beautiful Ones är låtar jag lyssnar på med samma förtjusning som när de kom. Brett Andersons röst tillsammans med gitarristen Bernard Butlers gitarrslingor är en fantastisk kombination.
För ett par år sedan gav Robert Plant ut en skiva tillsammans med sångerskan Alison Krauss. På den nya plattan Band of joy fortsätter han att spela musik med rötterna i amerikansk blues, folkrock och country. Band of joy är döpt efter Plants första grupp i Birmingham i slutet av sextiotalet, som han spelade med innan han och John Bonham bildade Led Zeppelin.
På skivan tolkar Robert Plant gamla och nya favoritlåtar och blandar friskt. Det är låtar av t ex Richard & Linda Thompson och Los Lobos. 62-årige Plant sjunger mästerligt och 12-strängad gitarr, banjo och mandolin dominerar musiken. Det svänger och ibland infinner sig en lite mystisk stämning i sångerna som för tankarna till New Orleans.
Det skotska indiebandet Belle & Sebastians åttonde skiva har fått titeln Write about love. På fotografierna på insidan av fodralet ligger ett par och läser böcker av poeterna Keats och Yeats. Man kan nog anta att det handlar om kärleksdikter. Som vanligt har Stuart Murdoch skrivit de flesta spåren. Det är charmig popmusik med vackra melodier. Den har lånat arrangemangen från 60-talet och har inslag av tamburiner, flöjter och trumpeter. Norah Jones och An education-skådisen Carey Mulligan dyker upp som gästsångerskor. Det är musik som jag blir på gott humör av!
Under årets första månad har flera nya musik CD skivor anlänt till biblioteket.
Här vill jag framhålla två av dem: Bo Kaspers orkester med "New Orleans" och Georg Jojje Wadenius med "Reconnection.
Bo Kaspers har sedan länge en stor beundrarskara i hela Norden. Deras skivor säljer bra, och de är ett mycket uppskattat liveband. Deras musikstil är en blandning av flera olika genrer, pop, rock ,jazz och latinamerikansk musik.
Den nya plattan har fått namn av staden där den spelades in. Man kan också höra stadens inluenser i musiken.
Björn Stefansson skriver i sin recension i Värmlands Folkblad att han hör små vindpustar av Orleans-voodoo, och att gruppens jazzbartrumpet denna gång kompletterats med sax och tuba. Det får honom att associera till något av stadens begravningsföljen.
Kolla in ett smakprov från skivan här ovanför, och titta här om du vill veta om skivan finns att låna!
Georg, Jojje, Wadenius har en mer än fyrtio år gammal karriär som väletablerad gitarrist bakom sig. Han har spelat med många stora amerikanska artister som Luther Vandross, Roberta Flack och Simon & Garfunkel. Han har varit medlem i Biood, Sweat And Tears, Solar Plexus och Made in Sweden. Han har också spelat in skivor med jazzmusik och barnmusik.
Vi som växte upp på 70-80 talen kommer alltid minnas t ex "Kalles klätterträd" och "Ett barn skall jag ha när jag blir stor..."
På "Reconnection" gör han covers på låtar som har betytt mycket för honom själv genom åren. Självklart i nya fräscha arrangemang, och i samarbete med en rad kända gästmusiker och sångare. Jag har t ex fastnat för Peter Gabriels fina "Don´t give up" som Jojje gör på ett underbart sätt tillsammans med Nicolai Dunger och Silje Nergaard.
Plattans medproducent är Andreas Kleerup som givetvis också gör sitt till för att ge de gamla låtarna en modern touch.
Bryan Ferry associerar jag med smoking, fotomodeller och lite mystisk, suggestiv musik. Avalon och Slave to love. Ferrys nya platta innehåller en del av detta. Fotomodellen Kate Moss på omslaget och den mystiska och suggestiva musik han tillsammans med Roxy Music framförde på 70- och 80-talen.
Olympia är Ferrys första skiva på åtta år med eget material och medverkar på skivan gör de flesta medlemmar från Roxy Music samt Nile Rodgers och David Gilmour.
Anders Dahlbom i Expressen tycker att "Olympia är det bästa Ferry gjort på år och dar".
Det är lite dansant, lite soul och lite poppiga toner på Olympia.
Om jag säger Gordon Matthew Thomas Sumner så är det nog inte många som vet vem jag menar, men om jag säger Sting så är han säkert mer bekant. Sting kom med i det nybildade new-wave bandet The Police 1977 och de blev kända med låtar som Roxanne, Don´t stand so close to me och Every breath you take. 1983 inledde Sting sin solokarriär och fick hitlåtar som Englishman in New York och Fields of gold.
På nya cd:n Symphonicities medverkar bl a Royal Philharmonic Concert Orchestra och tillsammans med några av Stings mest anlitade musikaliska vänner bjuder de på helt nya och spännande versioner av Roxanne, Englishman in New York och Next to you.
Martin Nyström i DN skriver: "Sting låter kolossalt bra i denna omgivning, som förstärker både det filmiskt episka och det romantiskt folkliga i hans sånger".
Den amerikanska duon She & Him har vi skrivit om tidigare på bloggen. Nu har de gett ut ett album med sina tolkningar av 12 välkända julstandards som till exempel Rockin´ Around the Christmas Tree och The Christmas Song.
